För det första så vill vi på Presto bara uttrycka vår glädje över att den här intervjun blev av och att vår kompetensrådgivare i region Syd, Peter Boman, så sakteliga är på väg tillbaka, för här var det väldigt nära ett helt annat scenario.
– Så, lite kort om dig själv Peter!
– Jag är 27 år, bor med min sambo och snart åtta månader gamla son Oscar i Teckomatorp i Skåne. Gillar fotboll i stort men framförallt MFF, lyssnar mycket på musik och har spelat trummor i många år även om det är dåligt med det nu för tiden. Jobbar sedan ett år tillbaka som kompetensrådgivare på Presto men var dessförinnan i cirka fem år på Farligt Gods Gruppen som nu ingår i Presto.
– Och i din roll som kompetensrådgivare vad gör du då?
– Jag vägleder företag i utbildningsfrågor rörande säkerhet inom brand, maskin och lyftanordningar, arbetsmiljö och hjärt- och lungräddning för att nämna några områden. Många företag behöver hjälp med sina utbildningsplaner för att se till att det sköts rätt över tid och när det kommer in nya i bolaget, så jag fungerar lite som spindeln i nätet, rörande säkerhetsutbildningar, för många av våra kunder.
Plötsligt hände det som inte fick hända
– Så vad hände den måndagen den 17 februari i år?
– Exakt vad som hände minns jag inte men man har försökt att rekonstruera förloppet med hjälp av omgivningen och kameror. Men den 17 februari är första dagen jag ska tillbaka till jobbet efter 14 dagars föräldraledighet, vår son Oscar föddes den tredje februari, och jag kan tänka mig att jag var väldigt taggad på att träffa mina kollegor igen, skryta om min son, se om det hänt något nytt på jobbet, jag var förmodligen väldigt glad och förväntansfull.
Dagen gick och jag tog cykeln till Malmö central för att ta mig hem till min familj igen. På övervakningskameran vid cykelparkeringen så ser man att jag klivit av cykeln och sedan faller i backen. Jag har alltid en Hövding cykelhjälm på mig och den här löser ut så fallet lindras väldigt kraftigt. Jag har sedan innan epilepsi och man tror så här i efterhand att jag har fått ett anfall. Dock har det inte konstaterats att epilepsianfallet har något att göra med att jag sedan faller. Normalt sätt så känner jag alltid att ett eventuellt anfall är på väg och kan lägga eller sätta mig ner för att inte skada mig, om jag kände något den här dagen har jag tyvärr inget minne av.
Läkarna tror iallafall att det är detta som utlöser det hela och kanske att smällen i backen gör att anfallet blir väldigt kraftigt, så kraftigt att hjärtat i princip lägger av.
Som tur är så är det en person som hittar mig och ringer larmtjänst och strax efter så kommer en kille som heter Kristoffer och som bara 14 dagar innan detta gått en utbildning i hjärt- och lungräddning. Han har utbildningen i friskt minne och påbörjar upplivningsförsök. Hur lång den här tidsperioden är vet man inte riktigt med efter ytterligare cirka 10 minuter så anländer ambulansen och de kör igång med defibrillator och transporterar mig till intensiven. Man har i efterhand konstaterat att om inte Kristoffer hållit igång mig så skulle jag idag haft bestående hjärnskador, så all min tacksamhet och kärlek till Kristoffer och hans nyvunna kunskaper och naturligtvis all expertis som tog mig tillbaka till livet.
Vaknade upp i en annan värld
På intensiven blev jag nedsövd och man kylde ner mig några grader för att kunna utröna vad som hänt och vilka skador jag eventuellt hade fått. Man tog en hjärnröntgen första natten som visade på kraftiga hjärnskador, idag tror man att jag hade ytterligare ett anfall under röntgen som gjorde att det såg väldigt illa ut, men det var detta besked min sambo och föräldrar fick i första läget. Har svårt att föreställa mig deras tankar där och då och jag är så otroligt imponerad av min sambo som orkade fokusera på vår son i det här läget.
Dessbättre så visade hjärnröntgen, ett dygn senare, i princip inga skador alls och man kunde göra en plan för mitt uppvaknande. Jag vågar inte ens tänka på hur jag skulle reagerat om situationen varit tvärtom mellan mig och min sambo, hon är så oerhört stark och jag tror inte jag hade klarat det.
Efter 14 dagar väcktes jag upp ur den medicinska koman, och vägen tillbaka kunde starta. Jag har väldigt få minnen från den här tiden men jag kommer ihåg att det bara pratades om Corona på TV och det var besöksförbud på sjukhuset, kändes på många sätt som att vakna upp i en annan värld. Jag vet inte exakt när jag förstod vidden av allt som hade hänt men mitt i all tacksamhet för att jag överlevt så var det oerhört frustrerande att behöva träna upp allt igen, att dricka, äta, motorikövningar m.m. ungefär som jag tränar vår son Oscar nu.
Vägen tillbaka
Efter ca sex veckor fick jag min första permission och efter ytterligare fyra veckor fick jag flytta hem igen. Den känslan av att vara med min sambo och son igen var helt fantastisk, även om jag var trött så gav de mig energi att fortsatt kämpa på för att komma tillbaka i gammal form.
Jag kan fortfarande känna mig lite seg och trött, närminnet är inte på topp men allt faller på plats så sakteliga. Idag är prognosen väldigt god och jag kommer bli mitt gamla jag igen även om hela den här processen givetvis har påverkat oss alla. Vi har idag samtalsstöd för att bearbeta allt som hänt och det känns bra. Men vi kommer säkert ha våra toppar och dalar när det är så mycket känslor som ska bearbetas för alla inblandade.
Jag ser fram mot varje dag och att snart möta mina kollegor på Presto igen och fortsätta som kompetensrådgivare för företagen där ute. Det känns lite som ödets ironi att det jag jobbar med räddade mitt liv och idag är jag ett levande bevis på hur viktigt det är med säkerhetsutbildning, inte bara hjärt- och lungräddning även om det ligger mig nära, för att vi ska kunna känna oss trygga både på fritid och på jobbet.
Har du utbildning för att rädda liv?
Vid hjärtstopp gäller det att agera snabbt. Varje år drabbas 10 000 personer av hjärtstopp, endast 500 överlever. Det finns rutiner och beredskap för att kunna hantera ett hjärtstopp och med fler som kan hjärt- och lungräddning kan vi rädda fler liv. Din insats är livsviktigt.